I två månader har vi nu bott i Brandbergen. Första veckan försvann Sebastians bakhjul i ett låst cykelförråd som endast boende i fastigheten har tillgång till. För att ta sig in i fastigheten måste man kunna portkoden och för att komma vidare in i cykelförrådet, måste man dessutom ha en speciell nyckel som endast finns i ett exemplar per hushåll. Naturligtvis fanns någon som hade svårt att skilja på ditt och mitt!
Vår bil, MC och lite prylar förvaras i ett varmgarage med ca femtiotalet bilar. Per varje plats tilldelas ett passerkort som man måste dra i en kortläsare för att överhuvudtaget kunna ta sig in i garaget. Utöver detta har vi som ett extra skydd en gallerbur i detta garage med nyckel till.
Det räckte inte, mellan taket och gallerburen finns nämligen en springa. En vig sate kan likt en apa åla sig in emellan!
Häromdagen upptäckte jag att filten jag använder som dammskydd över hojen var flyttad, någon hade varit där och tittat på vad som finns under filten och ifall MC:n var låst, det var den! Dock förvarade jag min hjälm liggandes löst bredvid hojen, naturligtvis var hjälmen borta tillsammans med en femlitersdunk med bensin som jag har till motorsågen!
Brandbergen, vår smekmånad är över och jag ser fram emot att få packa våra pinaler och vinka adjö!
Som grädde på moset backade jag in i en betongpelare i garaget imorse när vi var på väg för att titta på Prideparaden. Trasig baklykta, bucklig skärm och spräckt kofångare. Bilen har inte fyllt ett år ännu!
Skit!
